Varför skriver jag så? Jo,för visst är det väl så,med handen på hjärtat,säg att du mitt i förbifarten på väg till ett tidsbestämt möte träffar du på en vän,en bekant,en granne,dina barns lärare,en fd kollega,,,ja,,någon du känner helt enkelt och jag lägger ingen vikt på hur väl eller hur lite, och du frågar lite snabbt hur vederbörande mår med de enkla fraserna " Hur är det med dig då? "," Allt bra eller?" så förväntar du dig hellre att vederbörande ska svara lite glatt tillbaka-"Jo,det är bara bra,själv då?" istället för "Tack för att du frågar men det känns för jävligt just nu". Det sista känns alltid lite jobbigt att höra just då,,och förpliktigar mig som medmänniska att visa omtanke eller hur? Du önskar säkert då att du inte skulle ha en tid att passa eller kanske du ångrar att du ens frågade hur det stod till?
Kanske rent av just nu så önskar du att jag hellre skulle skriva ett klämkäckt inlägg om något som har med att må bra istället för att inte må bra.Det är ju så mycket trevligare om vi alla mår bra och har det bra. Visst skulle jag kunna ha gjort det om det inte vore för att jag själv på senare tid blivit så konkret medveten om att dessa två motpoler hör ihop och att båda måste få agera för att det ska uppstå balans.
Nu menar jag såklart inte att man ska sträva efter att må för jävligt ibland bara för att på detta sätt skapa sig någon slags balans,,,,det tror jag inte ens fungerar ; )
Det jag däremot själv tror är att kroppen i sig hela tiden strävar efter att hitta balans,,,gäller bara för mig att som inneboende i denna boning att lyssna,känna efter och låta kroppen styra.
Alla har vi någon eller några gånger i livet drabbats av tråkiga besked,sorger,jobbiga händelser och situationer vi helst av allt skulle vilja vara utan och vi hamnar i en slags affekt som kan yttra sig i hela känsloregistret. Ja,nu menar jag inte att det skulle vara en slags konflikträdsla utan mer en ganska sund reaktion som slås på vid oförberedda negativa händelser som drabbar oss alla,,förr eller senare.
Jag själv brukar kalla dem för "dippar" för det känns som om jag "dras ner" och faktiskt är oförmögen att just då ta mig rejält i kragen och peppa mig själv positivt och intala mig själv att det ordnar sig.
De negativa känslorna blir starkare än de positiva helt enkelt.
Varför menar jag att det är en sund reaktion? Jo,för även fast jag verkligen inte tycker om det så tror jag på att det är nödvändigt för att komma vidare,för att "läka",för att bli starkare,för att upprätthålla en känslosam balans som håller en stadigt på fötterna,,,ja,för att växa som medmänniska. Det finns ju åtskilliga talesätt och citat på detta. "De som sår med tårar ska mötas med jubel" ( Ps 126:5),"Se motgången som en bro till framgång"(August Strindberg),och "Var inte rädd för motvind. Kom ihåg att en flygande drake stiger mot, inte med vinden."(Hamilton Wright Mabie) är ju bara ett fåtal men visst ligger det en del kloka tankar bakom dessa citat och talesätt.Inte alltid lätt att ta till sig men väl värt att tänka på.
Nu vill jag verkligen inte låta snusförnuftig för det finns verkligen inte bara ett sätt att se eller ta sig an detta eller för den skull hantera det, samt att ingenting är bara svart och vitt,antingen eller eller för den skull rätt eller fel.Skulle hellre beskriva det som ett helt register av olika nyanser av blått.Ja,du läste rätt,,,jag skriver blått istället för grått då jag faktiskt hellre vill se mina "dippar" i blåa nyanser istället för gråa.
Jag gillar att våra engelsktalande världsmedborgare har ett talesätt där de beskriver nedstämdhet med "feeling blue" och jag väljer att tolka det på mitt sätt,nämligen som affirmationer, typ i det lilla finns alltid det stora,i ett mörkblått djup finns alltid ett ljusblått skimmer ,i det hopplösa så finns det alltid en liten gnutta hopp eller som Audrey Hepburn lär ha sagt: "Nothing is impossible,the word itself say´s I´m possible".
Jag vet inte om allt detta jag nu har skrivit fyller någon funktion,säger något vettigt eller för den delen betyder något för dig,,men för mig betyder det en hel del samt att jag tror på att få skriva av sig har en slags terapeutisk funktion.Kanske för att jag just nu ,i mitt liv,ibland,,,men bara ibland,,,befinner mig i en kaskad av olika blåa nyanser.Försöker då ,"mitt i dippen", lägga så många mörka och grälla nyanser bakom min rygg och placera så många lugna och ljusa framför mina fötter och om jag så ska vara tvungen till att ta ett och ett annat myrsteg och tillbaka hopp ibland så ska jag komma framåt så att jag förr eller senare,för varje "dipp" i större utsträckning, kan tillåta mig ta del av hela livets palett med alla dess olika kulörer och nyanser,,,,behöver bara få landa lite i lugn och ro först.
Tack för att du läste mitt inlägg ända ner till sista raden och hoppas att du återkommer.
Maja
